Ella

Det är inte klokt hur det kan kännas ibland. Nuförtiden känns allt så mycket. Det är ännu mindre klokt. Hur mycket det kan kännas ibland.
Magmonstret har fått en riktig rackabajsare till konkurrent, ett mjukt, fluffigt och evigt leende litet djur. Jag är inte säker på hur dess gestalt är formgiven, men jag gissar på nån slags räka eller möjligtvis en förkyld igelkott.
Iallafall så svallar min mage, svallar är ett äckligt ord, det svallar och svallar och svallar (kolla vad äckligt liksom). Svallar gör känslorna och det är väl en bra grej, kanske, jag är glad att jag känner. Speciellt då när svallet är på räk-igelkottens sida. Då är det ju helt superbt och bra på många sätt. Man skrattar mycket och alla är fina och snälla och jag tycker om alla jag ser och pratar och skrattar med och många många många hundratusen ofta känns det så. Tack, säger jag, för det är eran förtjänst.

Sen kommer domdär stunderna när man tittar i en spegel eller får en klump i magen eller bara sitter lite ensam och tittade för länge på samma ställe, det är då som magmonstret kommer fram och rafsar lite extra där högst upp innanför pannbenet. Fast han vill inget illa egentligen. Han mest känner efter lite för mycket, och är lite eländig och tycker synd om mig.
Och ja. Jag vet ju vad det är som gör mig glad och jag vet vad som gör mig trasig, men vadå, jag kan ju inte välja jämt. Det funkar inte så.
Jag väntar, och svallar, och väntar, och svallar. Jag vet inte om jag trivs med det, men det är så det är och så har det alltid varit så länge jag minns. Det är väl så det brukar vara här i livet, bland räkor och underbett och drömmar och speglar och kuddar och skratt. Det är väl så det brukar vara.

Vitmjukt
Tystvarmt
Tramp tramp tramp
Elva hjärtan

Mjukvarmt
Tystvitt

Tolfte hjärtat
Tassas fram

Flyg med mig.
Hem. Till sommar, till barfota, till gräs! Bubblor, svirvlar, vatten, cykla, värme, värme.
Stilla nätter och värme.

Spring.
Spring tills katter river din hals och andan flämtar. Sträck ut armar, flaxa, sväva, spring fortare, lyft, lyft, spring, lyft! Flyg.

Vi flyger.

Hopp.
Våra pälsiga underarmar har små tassar, som flaxar flax flax flax flax flax, fast mycket fortare, och de korta benen med byxor vickar på klorna.
Luft under vingarna, armarna. Andas.

Framåt! Flyg. Släpp taget! Slappna av. Varje andetag tar dig högre, längre, mjukare. Faller framåt, uppåt. Det blåser inte, men vinden svirvlar i håret, pälsen. Ögonen tåras, kinderna fladdrar.
Bergochdalbanepillrig i magen är bättre än lugn, tryggare än katter, svirvligare än kärlek och så otroligt att munnen, magen, ögonen, liksom ler, fnissar, skrattar.

Längtan.
Vi flyger. Fritt.
Ibland hittar vi ett pommfritt.

Musik.
Ovanifrån ser man, som från rymden, hur det är, och alltid varit. Vi ser dig och mig, trasiga och små, stora, starka, lösa och många. Jättemånga.
De finns kvar.

Vi är det finaste vi sett.
Landa inte än, svirvlet är evigt och stora stora vita mjuka bommulsmonster famnar oss. Viktlöst.
Sväva.

Kom, flyg, sjung, sväva.
Kom!

Ta mig till ensam.
Ta mig hem.
Ta mig till pärlhimlen.
Ta mig till mjuk.
Ta mig till oändlig.
Ta mig till beundran.
Ta mig till nära.
Ta mig till katt.
Skatt. Ja! Ta mig till Falkenberg!

Ta mig till glömskan, gömslet, djupet. Ta mig till inre, till rätt, till sanning.

Ta mig till det som var, som var. Som var.
Ta mig.
Till spegel. Till siluett.

Åh, skatt.

Ta mig till evig.
Ta mig till evig.
Ta mig till tid.

Ta mig till ögon.
Ta mig till mig.

Det fixar att klaga hos nån som förstår, så man kan bli lite arg istället för lite blöt. Och man kan koka något gott, gömma sig i något varmt och titta på något blodigt med snygg dialog. Liksom glädjas åt andras fabulösa skapelser.
Rak rygg, vidöppna ögon, koncentration och glömska.

För när öronen stänger bra, och katten rev tillbaka, kan det lukta räv utan att det märks.

Allt är så avlägset. Jag tassar i halvfart, på bara en stylta, kastar mig, långa kliv, jag väntar ut, väntar ut.

Det är dags att fixa.
Samtidigt är jag arg, ser du inte, varför, va, vem, ser du inte?
För det är liksom i vägen, när jag försöker fixa.

You were right about the stars.

Where go? Where now?

Spiralling.

It's all right.

Slänga, installera, introducera. Byta, flytta, slänga. Klippa, tejpa, limma. Fina färger, nya färger. Nya ränder, blommor. Nya fina bra. Nya. Choklad, sugrör, och jag hittade ett papper fullt med mumrikar. Och framförallt, en lukt som mindes allt. Allt allt.

Och det är ensamt att inte trivas ens med sig själv. Att känna igen allt, utom det som brukar vara. Jag vet inte vem jag blivit. Om jag blivit rätt. Rätt? Jag menar, om jag blivit mig själv.

Vem ska jag vara?

Åh, jag vet inte.
Det är kvar, innanför, och det är mitt fel. Allt är mitt fel.

Men en mörk bil, en snabb väg, en liten liten sovande hand att hålla medan rösten av röster klingar starkare än allt annat, en tass mot mitt ben, som krafsar klappa mig, och pälsen är mjuk och varm och att klappa är bättre än att bli klappad. Och framförallt, mögelost och en hysterisk diskussion om djupa frågor där alla missförstår varandra. Då glömmer man en stund. Och tänker på annat.

Och på natten blir det hemska mycket värre än det är, jag behöver ett skrutt, ett riktigt riktigt skrutt, att fylla mig, med viktigt och nära.
Kom hit.

En flod av saft, hallon, kinden blir rosa och hela rummet fylls av bär och pälsen är blötare än förut.
Det är så mycket av mig som inte stämmer, som slitits bort och bor hos andra nu. Det värker i bröstet. Hjärtslamsor, skakningar och insomnia. Hysteri, frosseri, apati.

Det är så mycket av mig som inte stämmer. Så mycket som var allt av mig, som är inget av mig eller bara är med på ett hörn, när det passar. Så mycket som bara var med på ett hörn, när det passade, som är allt av mig, när det passar.

Det är en djup stad, om man går till kullen med bänkarna ser man ner över och igenom. Ser detdär fönstret som alltid var värme, ser till höger där den ständigt trygga bor, ser framåt där det luktar pizza, och vet att bakom mig finns allt det gamla. Bakom.

Och smörigt nog så glittrar natten. Ett grått glitter, på soptunnor, över trottoarer och under granar, tallar. Lagom så att man ler, och tittar extra noga. Stjärnorna är tydliga, med bälten och vagnar som är björnar. Molnen rör sig inte lika snabbt längre, vägen är inte lika varm längre.
Jag springer inte lika snabbt längre.

Allt är uppochner och i förändring. Saker händer och jag är maktlös. Det är som dom där mardrömmarna när man är försenad, och man skyndar och skyndar men ju mer man skyndar ju långsammare går det. Det slutar med att allt går i ultra-rapid.

Mitt i en gata står jag. I en stor stad. Folkmassan irrar omkring mig. Bilar. De rör sig så snabbt att de hamnar utom fokus när du fotograferar mig. Jag är det enda som blir skarpt. Människorna och bilarna blir korta svarta och vita streck diagonalt över bilden.

Stressad men ändå lugn. Likgiltig. Låt det hända.

Det är så mycket av mig som inte finns kvar, som flydde, löstes upp, byttes ut, eller dog. Det är så mycket som är tomt i mig, som behöver fyllas, det är så mycket som är fyllt men jag vet inte med vad. Det är inte monster, det är inte räkor, inte igelkottar och inte päls.

Fyll mig med nåt som är på riktigt. Sjung.

Man kan sjunga med när han sjunger från hjärtat, som vore han i en tyst natt på en tyst bänk och tittar ut över en stad som är djup och full med lys:

Well,  don’t pay no mind to my watering eyes
It must be something in the air that I’m breathing
Yes and try to ignore all this blood on the floor
It’s just this heart on my sleeve thats a’bleeding

I’ll just stand here and burn in my skin





_Jaha.

13 december 22.56. Blogg.se strejkar.



Det är stunder som då man undrar om det någonsin blir bättre. Jeff jeff jeff Buckley tassar över hela kroppen, det snirklar små snirklar på ett övernaturligt vis i luften, rösten, åh, kramas, ligga, skaka, lyckosorgtårar, gäddpäls, GÄDDPÄLS!
Tassarna är överallt, tassarna tassarna. Det är stövlar och monster i taket, en bikini och några feberdrömmar.
Rösten.
Snirklar.
Tystnad.
Andas.

Det var vad jag behövde, väldigt mycket och väldigt mycket.

Köket. Mackan. Telefonsingnalen. En ynklig röst. Hejdå. Ringer upp. Hej. Säg nåt.
Jag kände mig liten och hjälplös som en skrumpen räka med grånad färg, som blir mindre och mindre och brister. Jag brast. Brast brast. Skakade överallt och massor, jag ville springa. Springa allt vad jag kunde, springa, springaspringafort, till ynklighet och bongotrip. Ja, jag var liten och hjälplös och rädd. Vad ska jag göra? Vad ska vi göra?

Återigen fyller Jeff min kropp, saknar det mesta, dig och dig och dig och dig och dig och dig och framförallt DIG.

Hjälp-lös.
Lös.

Andas.

Det är liksom tomt.

Och jag vill liksom bort.

Och jag kunde liksom vara tom och lugn och borta med dig.

Mjuka ord som jag har läst förut, läser jag igen. Om och om igen. Snart kan jag dom utantill, snart räcker det att andas, och de kommer sväva runt mina öron.

Jag värker, blundar, skakar, saknar.

Snart räcker det inte att andas, snart räcker det inte.
Jag spricker, långsamt. Sväller, knakar, tunnas ut.

Andas. Nära.

du gör;
Allt bra igen

När elefanter, kameler och giraffer är det finaste man sett på länge, bruna, platta, pepparkakiga och fina, då växer det päls. När Jul Jul Strålande Jul är det snyggaste nånsin, när Psalm som är sjungen från tid till tid är bombastiskt fint, och sekunden springer nerför min rygg med små snabba tassar, och kyrkan är stor och kyrklig, då kryllar sig pälsen. Päls som växer i magen, dagar som denna, är päls som helar. Päls som rafsas bort av elaka monster, som har även de har sin egen päls men ändå klurar ut ett sätt att likt en osthyvel flaxa bort dendär mjuka kattfläcken. Pälsiga kattfläckar som faktiskt kan bo riktigt länge i magar. Inte i samförstånd med monstren, men sida vid sida. De är inte helt överens, men de dödar inte varandra helt. Vissa monster är duktiga på att rafsa ordentligt, men de orkar inte rafsa konstant. Ibland vilar de, och pälsen kan klappas och växa fritt.

Idag växer det päls, i massor, ett litet litet monster hoppar upp och ner, viftar med sina tassar och river river river men bara längst ut på pälsen. Det når inte in, pälsen är tjock.

Tjock tjock mjuk päls, päls päls päls, jag är fixerad men päls är det bästa jag vet.
Jag känner många pälsiga.
Du är päls.
Ja, du.
Du!

Denna dag började utan att jag hann märka det, och den var knasig mest hela ständigt. Mest hela ständigt var jag ömsom sömnig ömsom hets. Hetsade till bussen, var sömnig på kören. Hetsade i mig mat, var sömnig på bussen till stan. Hetsade på myrorna, var sömnig på teatern. Var nöjd, så som jag faktiskt alltid är på Slaggfeét, med bästa slaggfévänner och kissnödighet. Hetsade hem, var sömnig med gitarr. Hetsade i mig mat, var sömnig med Sufjan och skratt. Hetsade nerför en trapp, jaa, bästa bästa och kort stund av hets hets och glad. Hetsade ihop en text på engelska. Sömnig vid dendär datorn som jag känner väl, som vet det mesta. Sömnig, sömnig. Hetsig. Sömnig.
Hetsat vid piano, ett desperat försök att inte bli dödad i morgon. Risken är överhängande. Känslan i min mage är rysligt lik rädsla, vilket inte är den känsla man ska känna när man spelar musik. Ju?


Jag skriver hundra saker, det mesta har jag tagit bort, jag är för hemlig, låt mig vara, samtidigt som jag vill skrika allt, fast en hemlis med sig själv är ju också en hemlis. Hemlis hemlis.
Hetsig och sömnig på samma gång, är jag, och det är påfrestande.

Ge mig en famn, med päls, färger som passar så bra att man måste fnissa, en röst som jag känner igen, en lukt som är trygg, en hand. Ge mig.

Försökte skriva något. Om bilden eller om din röst, om katter, mumintroll, rävar, pyssel, vanliga saker, säng, mörker, ljus, ljud, händer, kometer, styltor, fulhet, finhet, sova, sova, sova, andetag.
Det gick ju lagom dåligt. Bara staplar substantiv. Yes.

_Återigen

So may the sunrise bring hope where it once was forgotten