Ella

Denna dag började utan att jag hann märka det, och den var knasig mest hela ständigt. Mest hela ständigt var jag ömsom sömnig ömsom hets. Hetsade till bussen, var sömnig på kören. Hetsade i mig mat, var sömnig på bussen till stan. Hetsade på myrorna, var sömnig på teatern. Var nöjd, så som jag faktiskt alltid är på Slaggfeét, med bästa slaggfévänner och kissnödighet. Hetsade hem, var sömnig med gitarr. Hetsade i mig mat, var sömnig med Sufjan och skratt. Hetsade nerför en trapp, jaa, bästa bästa och kort stund av hets hets och glad. Hetsade ihop en text på engelska. Sömnig vid dendär datorn som jag känner väl, som vet det mesta. Sömnig, sömnig. Hetsig. Sömnig.
Hetsat vid piano, ett desperat försök att inte bli dödad i morgon. Risken är överhängande. Känslan i min mage är rysligt lik rädsla, vilket inte är den känsla man ska känna när man spelar musik. Ju?


Jag skriver hundra saker, det mesta har jag tagit bort, jag är för hemlig, låt mig vara, samtidigt som jag vill skrika allt, fast en hemlis med sig själv är ju också en hemlis. Hemlis hemlis.
Hetsig och sömnig på samma gång, är jag, och det är påfrestande.

Ge mig en famn, med päls, färger som passar så bra att man måste fnissa, en röst som jag känner igen, en lukt som är trygg, en hand. Ge mig.