Ella

du är mäktig. 17år och mäktig. sluta underskatta dig själv.

Det känns tusen annorlunda nuförtiden. Nuförtiden känner jag mig lite på besök, lite för stor, lite för mycket.
Lite som att jag inte riktigt hänger med. Men det är inte obehagligt som förut, det är snarare bara väldigt väldigt... svullet. Runda fötter. Titta inte.

I'll set the rain, to be cold and hard
I'll set the sun, to be bright and sharp
To wake you up from your hollow dream
And shake your bed with a thunderstrike from my hand

Jag är helt rädd för det mesta, och längtar till en avlägsen plats där ingen känner mig, förutom möjligtvis några katter och lite glada magar. En topp av toppar, med svans och styltor. Det är allt jag begär.
Nej.
Det jag är mest rädd för är ju mäktigheten, men hur berättar man om mäktighetsrädslor? Jag har aldrig hört talas någon som varit i närheten av att förstå, och när jag har försökt förklara får jag skrynkliga ansikten och humningar till svar. Jag kanske inte behöver berätta, förklara, men det är svårt att förstå när man inte ens kan visa. Och samtidigt längtar jag ju ofantligt mycket, efter, ja, mäktighet.
Och mäktigt är det ju.
Nej.

Tills imorgon har jag vänt på allt fjorton gånger, och kommer fram till samma sak:

Slide.

Så mycket tid gick åt till att bara vänta ut
Låta dagen svrivla bort och sedan försjunka i sorger och pest

Släpp!

Du landade mig på en kattmage.
Pälset under armarna är mjukast, och där kan man ligga och titta på Karl Marx på väggen och tänka att man orkar. Och håller man en katt i handen kan vi sova varandra utan tid och utan väntan.
Längtanet är färdigt, enormet är där.

Enormet som palatset med stora gröna skynken som hänger från taket. Sedan faller de till marken.
Lagom med overklighet och allt som inte svirvel och väntan är. Allt som solljus och katt är.

Det landar här. Där. Hos.
Inte på ett sätt som redan känts,
utan på ett mer
solljus sätt