Ella

Om man räknar alla gånger jag gråtit över fåniga saker
Som att varmkorven är slut i kylskåpet, eller att jag är ful
Så är de flest
Ofta grät jag när du sjöng för vackert för att få vara riktig
Oftast för att spegeln var droppen, och dörren
Jag har samlat, brukade jag skylla
Jag har samlat ett tag nu
Så kändes det bättre sen
Själva gråtet är ju inte farligt, alls
Det är bara någon inuti som ville släppa ut lite, som ville lätta
För visst känns det mycket lättare?
Håll inte tillbaka, då förstår man inte
Du förstår inte om du inte hjälper till?

Det är en viktig, riktig del
Den är inte farlig, inte taggig på något sätt
Den rivs lite, men allt som har klor har också en tass, eller åtminstone ett snällt öga
Som säger andas, nu är det ute, nu finns det inte längre
Nu somnar du gott, vän. Sov.

Ändå gråter jag inte nu
Nu när det behövs, mycket mer än andra gånger
Det finns varmkorv, javisst, men jag orkar inte
För mycket fattas, framförallt den vän och det lugn som borde bo hos mig
Var blev ni av?
La la la laa

You were right about the stars. Each one is a setting sun.

Lacrimosa dies illa

Qua resurget ex favilla

Judicandus homo reus.

Huic ergo parce, Deus:

Pie Jesu Domine,

Dona eis requiem. Amen.

Det är det vackraste någonsin, alltid, överallt. Varje knyrf fylls av slumpmässiga rysningar, man andas långsammare och måste sluta ögonen. Det finns inte så mycket vackerhet, man kan inte gömma så många knyrfklappare i fyra och en halv minut. Det är inte verkligt. Det är inte rimligt.

Det svävar, svirvlar, svallar. Varje sekund, kvart, det är oerhört. Varje gång är det överraskande, det smyger sig på. Amadeus visste nog inte vad han gjorde. Det är inte brutalt, alls, det är så mycket mer. Oerhört. Det är inte rimligt.

Mozart! GIFT DIG MED MIG!
Eller nån som är mindre... död. Kanfe.

Hejtå.

Jag måste lära mig att chilla bara.



Öppna för katt.

(HAHAHHAHAHHAHAHHA, LAMAN!)

Förunderligt, att få ett hål i tummen av en italiensk doktor, som man kan spendera flertalet timmar tillsammans med, och kvida på golvet. Och en jacka som kittlas i magen. Och halsbandet, hallå, det är ju oförskämt.

Förunderligt, hur allt smälter samman, hur jag kunde bli du och vi kunde bli dom och den kunde bli dom och det och att päls, tassar och Samson inte alls är sprilligt längre. Hur vet man i förväg?

Förunderligt, hur snabbt det svallar omkring mig. Allt. Man kan byta ut saker, bara som i ett vift. Temperaturen, pilbågen, sömnen, maten, luften, promenaderna, solskenet, musiken, pengarna, pälsen, pianot, vadsomhelst som är överallt.
Överallt!

En räkvän är vad man behöver en idag-dag som idag. Hej, ska vi spy ljus tillsammans snart?

Ge mig en katt.

Jag vill att det ska säga "KLAFS" när allt faller samman och jag ska förstå.
Jag vill att allt ska falla samman.
Jag vill förstå.

Allt är så mycket och överallt och jag kan inte ens slappna av när jag spelar meningslösa spel på min gameboy och lyssnar på samma Hej Domstol-avsnitt fyra gånger på raken. Jag går som en pilbåge, snart skjuter jag nån. Vem kommer jag såra först?
Man måste passa sig, så man inte sparkar tån i dörrlisten, så man inte tappar ur pärlplattan man ska bära till strykbrädan, så man slipper börja om från början.
Jag orkar inte börja om från början.

Det är svårt.

Längtan är raggsockor.
Jag längtar efter att vakna en morgon, och vara lugn. Överallt. Jag längtar efter att sova på riktigt. Jag sover inte när jag sover. Jag blundar, jättelänge. Jag gör allt som jag gör när jag är vaken ändå. Jag kan inte stänga av. När klockan ringer tror jag att den fortfarande är kväll. Att det fortfarande är igår. Att jag fortfarande ska få sova tio timmar. Att jag inte somnat än.
När jag vaknar imorrn kommer jag vara samma pilbåge som alltid. Samma stirriga, samtidigt trötta, blick, som letar. Jag hittar alltid nåt. Jag hittar aldrig.
Jag längtar efter tid.

Tid tid tid.
Jag vill förstå.

Hej-jag-kan-aldrig-bestämma-mig-om-vad-jag-är-vill-kan-är-är-är-kan-vet-vet-vet-vill-vill-är-vill-kan-vet
(och jag bloggar alldeles för mycket bajs men det är ju för min egen skull.)

Det är mycket med det elektriska.

Cuteoverload.com takes care of the wound. Tackserru.
Och pärlhimlen.

Det är inte klokt hur det kan kännas ibland. Nuförtiden känns allt så mycket. Det är ännu mindre klokt. Hur mycket det kan kännas ibland.
Magmonstret har fått en riktig rackabajsare till konkurrent, ett mjukt, fluffigt och evigt leende litet djur. Jag är inte säker på hur dess gestalt är formgiven, men jag gissar på nån slags räka eller möjligtvis en förkyld igelkott.
Iallafall så svallar min mage, svallar är ett äckligt ord, det svallar och svallar och svallar (kolla vad äckligt liksom). Svallar gör känslorna och det är väl en bra grej, kanske, jag är glad att jag känner. Speciellt då när svallet är på räk-igelkottens sida. Då är det ju helt superbt och bra på många sätt. Man skrattar mycket och alla är fina och snälla och jag tycker om alla jag ser och pratar och skrattar med och många många många hundratusen ofta känns det så. Tack, säger jag, för det är eran förtjänst.

Sen kommer domdär stunderna när man tittar i en spegel eller får en klump i magen eller bara sitter lite ensam och tittade för länge på samma ställe, det är då som magmonstret kommer fram och rafsar lite extra där högst upp innanför pannbenet. Fast han vill inget illa egentligen. Han mest känner efter lite för mycket, och är lite eländig och tycker synd om mig.
Och ja. Jag vet ju vad det är som gör mig glad och jag vet vad som gör mig trasig, men vadå, jag kan ju inte välja jämt. Det funkar inte så.
Jag väntar, och svallar, och väntar, och svallar. Jag vet inte om jag trivs med det, men det är så det är och så har det alltid varit så länge jag minns. Det är väl så det brukar vara här i livet, bland räkor och underbett och drömmar och speglar och kuddar och skratt. Det är väl så det brukar vara.

Vitmjukt
Tystvarmt
Tramp tramp tramp
Elva hjärtan

Mjukvarmt
Tystvitt

Tolfte hjärtat
Tassas fram

Flyg med mig.
Hem. Till sommar, till barfota, till gräs! Bubblor, svirvlar, vatten, cykla, värme, värme.
Stilla nätter och värme.

Spring.
Spring tills katter river din hals och andan flämtar. Sträck ut armar, flaxa, sväva, spring fortare, lyft, lyft, spring, lyft! Flyg.

Vi flyger.

Hopp.
Våra pälsiga underarmar har små tassar, som flaxar flax flax flax flax flax, fast mycket fortare, och de korta benen med byxor vickar på klorna.
Luft under vingarna, armarna. Andas.

Framåt! Flyg. Släpp taget! Slappna av. Varje andetag tar dig högre, längre, mjukare. Faller framåt, uppåt. Det blåser inte, men vinden svirvlar i håret, pälsen. Ögonen tåras, kinderna fladdrar.
Bergochdalbanepillrig i magen är bättre än lugn, tryggare än katter, svirvligare än kärlek och så otroligt att munnen, magen, ögonen, liksom ler, fnissar, skrattar.

Längtan.
Vi flyger. Fritt.
Ibland hittar vi ett pommfritt.

Musik.
Ovanifrån ser man, som från rymden, hur det är, och alltid varit. Vi ser dig och mig, trasiga och små, stora, starka, lösa och många. Jättemånga.
De finns kvar.

Vi är det finaste vi sett.
Landa inte än, svirvlet är evigt och stora stora vita mjuka bommulsmonster famnar oss. Viktlöst.
Sväva.

Kom, flyg, sjung, sväva.
Kom!

Ta mig till ensam.
Ta mig hem.
Ta mig till pärlhimlen.
Ta mig till mjuk.
Ta mig till oändlig.
Ta mig till beundran.
Ta mig till nära.
Ta mig till katt.
Skatt. Ja! Ta mig till Falkenberg!

Ta mig till glömskan, gömslet, djupet. Ta mig till inre, till rätt, till sanning.

Ta mig till det som var, som var. Som var.
Ta mig.
Till spegel. Till siluett.

Åh, skatt.

Ta mig till evig.
Ta mig till evig.
Ta mig till tid.

Ta mig till ögon.
Ta mig till mig.

Det fixar att klaga hos nån som förstår, så man kan bli lite arg istället för lite blöt. Och man kan koka något gott, gömma sig i något varmt och titta på något blodigt med snygg dialog. Liksom glädjas åt andras fabulösa skapelser.
Rak rygg, vidöppna ögon, koncentration och glömska.

För när öronen stänger bra, och katten rev tillbaka, kan det lukta räv utan att det märks.

Allt är så avlägset. Jag tassar i halvfart, på bara en stylta, kastar mig, långa kliv, jag väntar ut, väntar ut.

Det är dags att fixa.
Samtidigt är jag arg, ser du inte, varför, va, vem, ser du inte?
För det är liksom i vägen, när jag försöker fixa.

You were right about the stars.

Where go? Where now?

Spiralling.