REPRIS

williewilco

Det är inte klokt hur det kan kännas ibland. Nuförtiden känns allt så mycket. Det är ännu mindre klokt. Hur mycket det kan kännas ibland.
Magmonstret har fått en riktig rackabajsare till konkurrent, ett mjukt, fluffigt och evigt leende litet djur. Jag är inte säker på hur dess gestalt är formgiven, men jag gissar på nån slags räka eller möjligtvis en förkyld igelkott.
Iallafall så svallar min mage, svallar är ett äckligt ord, det svallar och svallar och svallar (kolla vad äckligt liksom). Svallar gör känslorna och det är väl en bra grej, kanske, jag är glad att jag känner. Speciellt då när svallet är på räk-igelkottens sida. Då är det ju helt superbt och bra på många sätt. Man skrattar mycket och alla är fina och snälla och jag tycker om alla jag ser och pratar och skrattar med och många många många hundratusen ofta känns det så. Tack, säger jag, för det är eran förtjänst.

Sen kommer domdär stunderna när man tittar i en spegel eller får en klump i magen eller bara sitter lite ensam och tittade för länge på samma ställe, det är då som magmonstret kommer fram och rafsar lite extra där högst upp innanför pannbenet. Fast han vill inget illa egentligen. Han mest känner efter lite för mycket, och är lite eländig och tycker synd om mig.
Och ja. Jag vet ju vad det är som gör mig glad och jag vet vad som gör mig trasig, men vadå, jag kan ju inte välja jämt. Det funkar inte så.
Jag väntar, och svallar, och väntar, och svallar. Jag vet inte om jag trivs med det, men det är så det är och så har det alltid varit så länge jag minns. Det är väl så det brukar vara här i livet, bland räkor och underbett och drömmar och speglar och kuddar och skratt. Det är väl så det brukar vara.

Kommentarer
Postat av: emma

Även fula ord kan betyda något fint!
Jag tycker det var en väldigt bra förklaring på allt där ella. En eloge för det. :)


Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback