Ella

Lugn och trött på ett bra sätt
Jag har pysslat, bäddat, skrattat, snorat, lyssnat, lagat, klappat, fnissat, sjungit, vilat

Och nu minns jag hur det ska kännas

Benen värker, tårna är blå, fingarna frysta och blicken framåt framåt framåt
Spring spring spring!
Jag springer.
Blundar.
Springer för en bror, en syster, pappor och skak
Skakar skakar springer hoppar springer
Taktfast och supersnabbt, långsamt och hackigt
Springer springer springer HOPP

Stanna. Andas! Det gör ont.

... jag ville inte gå hem

Händerna för ansiktet
Kalla händer
Varma händer
Varma händer!

Ont överallt, hel överallt

BONGOTRIP

Andas.
Buskage. Det röda tornet. Kallt vatten. Smutsiga snöhögar, smutsiga snöhögar.
Rustningar.
En bragd.

Händerna för ansiktet.
Andas.

Sängen, det är mörkt, vi skakar, andas.
Jag är dålig på att klappa magmonster, men du är bra, du är bra. Stora händer och alldeles bra.

Det finns många ord,
tre av dem är
jag älskar dig.
Fast inte på ett ”vill du gifta dig med mig”-sätt
utan på ett mer
solljus sätt
ett te på natten under filten framför filmen
som visar hur jag gillar dig
på franska,
det finns svårmod i filmen, jovisst,
och det mesta är trist,
men det blir estetik,
när vi pratar på ett fik.
Det dumma är
att den andra inte är där
Men det kanske ändras,
för en dialog på en
är inte så kul.

Är du det enda som håller mig vaken på vardagarna?
En av sakerna i alla fall

Det finns 162 tecken kvar när jag skrivit klart den här meningen.
Vad skall man säga på så kort tid?
Man kan säga det du sa;
kom hit ju.

Vem sprillar inte när man får nåt såntdär? Jag sprillar i hela mig, sen igår, och sprillet blir tydligare när jag skakar, sen igår. Aah.
Det är konstigt, alltihopa.
Men jag sprillar.

Kompostpåse på promenad i natten. På natten är det mörkt, under lampor lyser granar. Tallar? Granar. En asp. Björkar. Åh, två granar och fyra rönnar. Det är svårt att titta på ett träd utan löv, och sen se vad det heter. Jerker, kanske dom heter, fast det vet inte jag, för de talar så tyst och med konstiga bokstäver. Vissa vet mycket, om träd. Vissa kan säga "bebadebadibidaba" och vifta med sin vante, så det ser ut som ett galet monster som vill äta allt. Monster tycker om att äta, det är därför de har så stora munnar. Om man blåser i dom, blir dom varmare. Vantarna.
Katter på skidor, prickar som gör revolution i klassrummet, eller vad pratade vi om?
Vi pratade tills ögonen tårades.

Vissa är sådär bra och fina så man är glad att man finns.

Rosa yoghurt med rosa sugrör och när det tar slut så smäller det i sugröret och jag blir rädd och skrattar.
Igår och idag är bra, med såntdär som jag gillar och blir fnissig när jag tänker på. Päls, till exempel. Hihi.
Pälsig planeras morgondagen att bli, det borde lyckas om jag bara går in för det. Om jag bara kunde göra det jag skulle istället för det jag vill.

/

x Ett stort mörkt kallt rum med en lampa och en yoghurt, och ett litet hopp, javisst! Hopp och päls.
x Ett litet rum med ett ljus och en smörgås. Ett litet litet feberdrömsmonster som har en mikroskopiskt liten nagel som ristar in små hjärtan på insidan av strupen.
Det är en konstig känsla.

So, may the sunrise bring hope where it once was forgotten.

Jag vet inte vad jag ska säga. Jag fattar inte riktigt. I tre timmar satt jag och tänkte "jag har precis sagt hejdå till en del av mig själv" och när "Decatur, or, Round of applause for you stepmother" började trodde jag att jag aldrig skulle andas igen.

It will never be the same without you. Vi ses, right?
Hejtå.

Mina vänner, jag är ledsen,
MEN JAG SKA PÅ SUFJAAAAAAAAAAAAAAAAAN!

AAAH!!!


aah.

Vad är det som händer?

... och småsakerna gör mig brutalt lycklig och sorgsen.


(Det är kvällar som ikväll jag kommer sakna mest av allt.)

Att vakna och veta att igår var en sån dag som blev precis som den skulle, det är sånt som ligger kvar länge i bukens mörkaste gångar. Jag tycker om igår, jag tycker om idag, jag tycker om ikväll, för det har jag bestämt.
Tiden är kanske inte för kort, men den går väldigt snabbt och jag är bra på att domna bort under de där finaste stunderna som jag vill spara.

Igår vill jag spara.

(Plats för allt jag vill säga som jag verkligen inte kan skriva här)

Att skratta sådär ohämmat och galet så att man faktist inte kan andas och det gör riktigt ont i hela kroppen, samtidigt som ögonen suddas av tårar och ljuden som kommer ur kroppen är det sjukaste man hört och därför skrattar man ännu mer och ingenting finns i ens hjärna utan de där skvalpande ulken som kommer ur en.

Det är en grej jag gillar.

Jaha.

Igår var en dag. En dag som blev tyst tyst tyst och ensam, på ett bra sätt, men ändå var vemodet där och fajtades med räkorna i magen. Vemodet är varken monster eller räka, vemodet är som en slags sengångare eller spökdjur som liksom en korkad ko står och glor och glor och glor glor glor, rakt in i dina ögon med en tom blick, för att sedan vända sig om och gå därifrån. Pling plong. Pling plong. Klonk.
Vemodet och jag satt i Kålgårn och tittade på himlen. Blundade mot himlen. Himlen har jag sett förut. Himlen är som vanligt. En timma eller två gick, telefonen ringde, vemodet vände sig om och gick, jag också. Vi gick åt olika håll och en mjuk mössa och en hoppfull röst kan lösa de hårdaste knutar. En natt med ett mjukt täcke är bra om man vill sova länge. Jag sover för länge.

Ge mig nåt mjukt och vemodigt med hoppfull röst.
Jag vet var det finns.

Inspiration, mina damer och herrar, det är det det kallas.

Känslan som uppstår efter en dag av skratt, kärlek och fina ord. Ni kanske inte märkte det, men jag svassade genom dagen med ett kärleksrus i min trött-svaga kropp. Den var så trött-svag att den blev pigg, och såklart exalterad och galen, förlåt om det är jobbigt, fast det tror jag inte, men om det är det så får det vara det. Jag är glad och det spritter i varje snuffla av min kropp. Hösten är här, jag har äntligen mössa, det kommer rök i luften när man andas, och regnet slafsar under skorna.
Tillbaka i skolan efter en hel veckas ensamhet. Skolan är en fin grej. Jag gillar den. Man träffar helt onödigt fina människor, hela tiden, och dom liksom är alltid där och skrattar med en hur man än gör. Dom försvinner liksom inte. Och sen när skolan är slut, så är dom kvar. Bra grej. Riktigt bra. Efter skolan kan man sitta och titta på när några av dom där fina människorna spelar dansmusik. Har man lyssnat klart hoppas man bara på en buss, går en kort promenad. Sen är det bara att slå sig ner, fylla magarna med bulldeg, dricka Himlagott, slå superduper-rekordet på QuadraPop (147200!) och se nöjd ut. I mörkret flänger man sedan upp benet över cykeln och rullar och rullar och rullar och trampar tills detdär välbekanta köksfönstret fylls av pojke och dörren öppnas. Dricka mjölk. Spela gitarr i busskuren.

Inspiration.

Ta bort denhär kvällen. Ta bort skriken och hungern och ensamheten tänkte jag och när jag bytte plats till den som brukar hjälpa så gick det ännu sämre och jag vinglade hem och nej det är sent och jag vill verkligen inte ha fredag och jag ser inte fram emot nånting och jag vill bara sova sova sova sova och inte vakna upp till dethär igen, jag blir galen, jag vill sova, det är natt, jag kan inte sova, imorgon är en dag dömd till bajs och det är imorgon som jag ska vara tiptop och det ska jag ju såklart alla dagar om du frågar mig och förlåt det här vill du inte veta och inte jag heller så nu går jag väl och slänger mig i det där stora mjuka med blommor.

Det är inte klokt hur det kan kännas ibland. Nuförtiden känns allt så mycket. Det är ännu mindre klokt. Hur mycket det kan kännas ibland.
Magmonstret har fått en riktig rackabajsare till konkurrent, ett mjukt, fluffigt och evigt leende litet djur. Jag är inte säker på hur dess gestalt är formgiven, men jag gissar på nån slags räka eller möjligtvis en förkyld igelkott.
Iallafall så svallar min mage, svallar är ett äckligt ord, det svallar och svallar och svallar (kolla vad äckligt liksom). Svallar gör känslorna och det är väl en bra grej, kanske, jag är glad att jag känner. Speciellt då när svallet är på räk-igelkottens sida. Då är det ju helt superbt och bra på många sätt. Man skrattar mycket och alla är fina och snälla och jag tycker om alla jag ser och pratar och skrattar med och många många många hundratusen ofta känns det så. Tack, säger jag, för det är eran förtjänst.

Sen kommer domdär stunderna när man tittar i en spegel eller får en klump i magen eller bara sitter lite ensam och tittade för länge på samma ställe, det är då som magmonstret kommer fram och rafsar lite extra där högst upp innanför pannbenet. Fast han vill inget illa egentligen. Han mest känner efter lite för mycket, och är lite eländig och tycker synd om mig.
Och ja. Jag vet ju vad det är som gör mig glad och jag vet vad som gör mig trasig, men vadå, jag kan ju inte välja jämt. Det funkar inte så.
Jag väntar, och svallar, och väntar, och svallar. Jag vet inte om jag trivs med det, men det är så det är och så har det alltid varit så länge jag minns. Det är väl så det brukar vara här i livet, bland räkor och underbett och drömmar och speglar och kuddar och skratt. Det är väl så det brukar vara.

Nu har jag äntligen fixat allt detdär jag trodde tyngde mig, och nu förstår jag inte för jag reagerar helt emot vad jag väntat mig och vill och jag vill vara ensam men inte ensam och jag kommer inte våga somna, men jag tror att jag ska titta på Tårtan ikväll. Spela Puyo med mig själv.

Golden slumbers fill your eyes
Smiles awake you when you rise
Sleep pretty darling, do not cry
And I will sing a lullaby

Jaha.