Ella

Inspiration, mina damer och herrar, det är det det kallas.

Känslan som uppstår efter en dag av skratt, kärlek och fina ord. Ni kanske inte märkte det, men jag svassade genom dagen med ett kärleksrus i min trött-svaga kropp. Den var så trött-svag att den blev pigg, och såklart exalterad och galen, förlåt om det är jobbigt, fast det tror jag inte, men om det är det så får det vara det. Jag är glad och det spritter i varje snuffla av min kropp. Hösten är här, jag har äntligen mössa, det kommer rök i luften när man andas, och regnet slafsar under skorna.
Tillbaka i skolan efter en hel veckas ensamhet. Skolan är en fin grej. Jag gillar den. Man träffar helt onödigt fina människor, hela tiden, och dom liksom är alltid där och skrattar med en hur man än gör. Dom försvinner liksom inte. Och sen när skolan är slut, så är dom kvar. Bra grej. Riktigt bra. Efter skolan kan man sitta och titta på när några av dom där fina människorna spelar dansmusik. Har man lyssnat klart hoppas man bara på en buss, går en kort promenad. Sen är det bara att slå sig ner, fylla magarna med bulldeg, dricka Himlagott, slå superduper-rekordet på QuadraPop (147200!) och se nöjd ut. I mörkret flänger man sedan upp benet över cykeln och rullar och rullar och rullar och trampar tills detdär välbekanta köksfönstret fylls av pojke och dörren öppnas. Dricka mjölk. Spela gitarr i busskuren.

Inspiration.