You gave me more to live for, more than you'll ever know
13 december 22.56. Blogg.se strejkar.
Det är stunder som då man undrar om det någonsin blir bättre. Jeff jeff jeff Buckley tassar över hela kroppen, det snirklar små snirklar på ett övernaturligt vis i luften, rösten, åh, kramas, ligga, skaka, lyckosorgtårar, gäddpäls, GÄDDPÄLS!
Tassarna är överallt, tassarna tassarna. Det är stövlar och monster i taket, en bikini och några feberdrömmar.
Rösten.
Snirklar.
Tystnad.
Andas.
Det var vad jag behövde, väldigt mycket och väldigt mycket.
Köket. Mackan. Telefonsingnalen. En ynklig röst. Hejdå. Ringer upp. Hej. Säg nåt.
Jag kände mig liten och hjälplös som en skrumpen räka med grånad färg, som blir mindre och mindre och brister. Jag brast. Brast brast. Skakade överallt och massor, jag ville springa. Springa allt vad jag kunde, springa, springaspringafort, till ynklighet och bongotrip. Ja, jag var liten och hjälplös och rädd. Vad ska jag göra? Vad ska vi göra?
Återigen fyller Jeff min kropp, saknar det mesta, dig och dig och dig och dig och dig och dig och framförallt DIG.
Hjälp-lös.
Lös.
Andas.
Kommentarer
Postat av: Anonym
andas på! vi kan andas tillsammans, och sluta skaka tillsammans. fast vissa saker är så svåra.
saknar dig ofta!
(päls!)
Postat av: Staffan
Du bloggar fint. Jag vill att allt ska handla om mig... jag undrar vad det handlar om.
...har last allt ner hit bahsaruvet.
Och nu ska jag forsatta.
Trackback