Ella

Lacrimosa dies illa

Qua resurget ex favilla

Judicandus homo reus.

Huic ergo parce, Deus:

Pie Jesu Domine,

Dona eis requiem. Amen.

Det är det vackraste någonsin, alltid, överallt. Varje knyrf fylls av slumpmässiga rysningar, man andas långsammare och måste sluta ögonen. Det finns inte så mycket vackerhet, man kan inte gömma så många knyrfklappare i fyra och en halv minut. Det är inte verkligt. Det är inte rimligt.

Det svävar, svirvlar, svallar. Varje sekund, kvart, det är oerhört. Varje gång är det överraskande, det smyger sig på. Amadeus visste nog inte vad han gjorde. Det är inte brutalt, alls, det är så mycket mer. Oerhört. Det är inte rimligt.

Mozart! GIFT DIG MED MIG!
Eller nån som är mindre... död. Kanfe.

Hejtå.