Ella

Heja Chuck Berry. Heja.

Skara Brudmasch vet EXAKT hur jag känner mig.
Tack.

Fratres.

När tassar inte kittlas, inte ens lite, smyger svirvlet svagt sig på, och bomull infinner sig. Baltisk bomull.  The white horses flow. Vinden i vinden på toppen av toppen. Det svirvlar nåt så himmelskt. Blåser i håret.

Och jag sprillar igen, dubbelt, och jag förstår inte, jag förstår inte. Jag kanske inte vågar.
Tyck inte om mig, säger jag.

Ensam ett tag är nog lagom just nu. Ensam, med kökssoffan och Fratres.
Ja.

Det läskigt, när jag skriker saker som jag inte vill skrika. Berättar saker jag inte vill erkänna, tänker saker som man inte får tänka.
Man borde inte vara bland kännande människor när man inte känner sig själv. Det är inte rättvist.

Pärlhimlen hjälper inte mot galskap och ilska idag, men kanske ett svirvlande farväl eller en väldigt mörk, mjuk kudde.

Och jag har inte råd med oxytocin längre. Vart är världen påväg?

Det är inte ens värt att berätta om, det är för oviktigt. Det behöver inte bo i mig, så jag sopar bort.
Borta.

Men på riktigt är olustigheten som infinner sig när en otrygg röst berättar för mig hur jag mår, vad jag gör. När jag ljuger.
Otroligt olustigt och otryggt.
Såntdär undviker jag gärna om jag kan. Och jag kan. Och det har jag gjort. Och det hjälper.

Fratres svirvlar genom öron, det lilla i c-moll svallar genom hand.
Music saves my mortal soul, och hej, jag tycker om att vara ensam idag. Och hej, det är inte som du tror.