Ella

Du har kommit till en insikt som du inte
delar med dig av hänsyn till min klena
tro. Och förresten så är natten slut och
lusten likaså, vad sjutton ska vi med
din klokhet då?
Livet är en infektion och kärlek en
kalkon, men du är rätt okej för att va
männska. Nä, det finns inga vinnande knep
för att komma över bron, ingen teknik
kan vinna över känslan

En torsdagnatt i Falkenberg är ingenting som finns här.
Jag vill vara med dig och jag vill vara med mig
Då finns såndär riktig leva-här-imorgon-mage,
lite mer på riktigt, och lite mer ärligt
och jag tror att det är det som är allt.
Allt.

Vi kan ligga på kullen i hagen och titta på stjärnor, och vänta på att tjurarna äter oss, och allt känns nära i hela kroppen.
Och jag tycker om dig, och mig. Där.

Så vad gör jag här? Det känns bortkommet och korkat.
Jag längtar efter flax i håret, sjunga med bilstereon jättestarkt för det hörs ändå inte så bra, och äta kakor och stanna och köpa plasthalsband.
Och man kan ha ett litet hem, med en liten balkong och en virkad köksduk. En soffa som luktar illa och alldeles för få bestick så man måste diska hela tiden. Himlagott.

Men det är så långt kvar, så långt. Kvar. Jag gillar att spara på saker, men snälla, jag vill verkligen inte vara här längre. Jag är färdig. Här.

Men sådär så vi kan gå hem inatt och känna att vi vill leva här imorgon.

En dröm och önskningar den 3 augusti någon gång mellan 12.15 och 15.15.

Ibland önskar jag att du kunde läsa min dagbok, den söndersuddade med Elvis på, så att du kunde se att jag inte är så korkad som jag verkar.
Ibland undrar jag vad i helvete jag pratar om.

Jag drömde om tangenter som var röda och gröna och händerna kunde fanimej inte spela Arabesque nr. 1 fast jag egentligen kan det untantill. En långhårig konsertpianist lyssnade. Jag ville spela för honom. Mycket tangenter.
Tandläkaren var där också, han var ondare än vanligt. Han var steril och kall, påminde mig om djävulen och klättrade utifrån byggnaden på en stege in i en sal, som likande det klassrum där vi skrev nationella provet i Matte A. Där fanns läkarsprit och vita bänkar, väldigt många gummisnoddar och hela min klass. Vi hade fest. Med tandläkaren. Vi klättrade mycket på stegar.

Konsertpianisten och flygeln kom tillbaka, vi satt i en stor sal, det var lummigt och grönt utanför och det var ett svart marmorgolv som var alldeles blankt och glatt och lugnt att gå på. Jag gick över det.
Och hela drömmen var liksom luddig och tyst, fluffig, förutom flygeln. Den var klar.

Ett sjukhus, med en stor sal, musik, fest, och tandläkare. Jag förstår inte.




Jag önskar verkligen att jag kunde läsa min dagbok för dig. Den första biten, om att våga och om dig.