Ella

Detta måste vara det roligaste som har hänt på åratal.
Jag kvävs av lycka.

Det är dethär jag menar! Det är sånthär som gör livet på riktigt!

Hela hemsidan är väldigt fin, fast jag gillar bilderna under Costumes - The original Tron-guy mest. Fett! Tronguy

Lycka.
Lycka.

Lycka på riktigt.

Inom loppet av två timmar inbillar jag mig själv att jag har räknat ut livets mening. Åtminstone mitt livs mening. Det är ganska pinsamt, känns som om alla sextonåringar sitter och tror att dom har svaret på livets frågor. Jag har känt såhär förut, men nu tror jag verkligen att jag har svaret. Jag förstår inte själv, och det är inte ens nån ide att jag försöker skriva ner den, men jag känner verkligen i magen att sanningen är sann.

Jag tror på livet. Jag tror på livet när jag hör James Hollingworth, en numera äldre herre, sitta vid sin gitarr och sjunga om hur han är en liten fjärilslarv som legat och förpuppat sig och säger flax flax flax flax flax fast mycket fortare eller om en pojke som heter Ebert och har en groda i fickan. Jag tror på livet när solen gör mig glad och såpbubblor är alldeles tysta, runda, blanka och fulla med fina färger och speglar horisonten och dessutom luktar melon. Jag tror på livet när Tove Jansson skriver om mymlor, knytt, snusmumrikar och hattifnattar. Jag tror på livet när ett mönster med vackra färger kan få mig att gå i taket och tala i tungor. Jag tror på livet när Liz sitter på bussen och fnissar med mig åt en tant som stirrar. Jag tror på livet när fjärilarna i magen får en adenalinkick och svamlar omkring tills dom faller ihop och bildar en fjärilshög som är så trött att den är glad.

Den trötta matkassen som tappas och fläks ut över hallgolvet är idag som bortblåst. Idag är matkassen ett mycket litet knytt som blivit tröstat.


Det är viktigt att nu poängtera att jag själv förstår hur denna text dryper av smör och fiskleverolja, men tänk då på, käre läsare, att detta gör mig glad. Det är det som är viktigt. Jag vet mycket väl att tankegången för dig just nu lyder något i stil med "Sådär glada är alla på våren, vänta bara tills oktoberdepressionen och snöslasket i februari, VÄNTA DU BARA".
Varför känns då lyckan så på riktigt? Med tanke på omständigheterna borde jag egentligen sitta här och prata om hur ful, fet, fattig, äcklig, dum och korkad jag är. Tro mig.

Jag skulle nu vilja avbryta mitt seriösa(re) inlägg och berätta om en vision jag har haft. Den uppenbarade sig ungefär vid 19.37, skulle jag gissa, och den funkar ungefär såhär:
Som bekant brukar folkmassor applådera när dom hör en konsert, ett tal av en politiker, eller bara allmänt uppskattar någonting. Jag har nu ett förslag på en reform inom applåderandet. Istället för att skapa ljud genom att snabbt föra handflatorna mot varandra, skulle man kunna utstöta långa konsonantljud. Tänk er in i situationen:
En medelmåttig blåsorkester har precis framfört ett halvtaskigt schlagermedley för sina föräldrar, syskon och vänner. Hela församlingen tar ett djupt andetag och tillsammans låter de "FFFFFFFFFFFFFFFFFFFFFFFFFFFFFFF". Eller varför inte "HHHHHHHHHHHHHHHHHH".

Okej, jag har ganska simpel humor ibland, men jag skrattade verkligen tills jag kvävdes när jag framför mig såg hur hundra vuxna människor sitter och utstöter långa konsonanter. Om jag var konfrencier (stavning?) på en konsert skulle jag ABSOLUT kräva av publiken att åtminstone säga ett litet FFF tillsammans. Jag tycker verkligen att det är roligt när stora folkmassor gör exakt samma sak, samtidigt. Nog om detta, jag gissar att inte riktigt alla tycker att detta är lika underhållande som jag.

Jag känner mig ganska tom nu. När jag skrev ner det mesta. Det tog en stund. Jag måste förstå själv innan jag skriver. Det blev nog rätt iallafall. = Jag är glad. Du är väl åtminstone lite glad för min skull? Jag är glad för din.

Och Ida, jag önskar att jag kunde berätta om fjärilarna men jag förstår inte själv. Du får ge dom lite tid att förklara sig.