Ella

En flod av saft, hallon, kinden blir rosa och hela rummet fylls av bär och pälsen är blötare än förut.
Det är så mycket av mig som inte stämmer, som slitits bort och bor hos andra nu. Det värker i bröstet. Hjärtslamsor, skakningar och insomnia. Hysteri, frosseri, apati.

Det är så mycket av mig som inte stämmer. Så mycket som var allt av mig, som är inget av mig eller bara är med på ett hörn, när det passar. Så mycket som bara var med på ett hörn, när det passade, som är allt av mig, när det passar.

Det är en djup stad, om man går till kullen med bänkarna ser man ner över och igenom. Ser detdär fönstret som alltid var värme, ser till höger där den ständigt trygga bor, ser framåt där det luktar pizza, och vet att bakom mig finns allt det gamla. Bakom.

Och smörigt nog så glittrar natten. Ett grått glitter, på soptunnor, över trottoarer och under granar, tallar. Lagom så att man ler, och tittar extra noga. Stjärnorna är tydliga, med bälten och vagnar som är björnar. Molnen rör sig inte lika snabbt längre, vägen är inte lika varm längre.
Jag springer inte lika snabbt längre.

Allt är uppochner och i förändring. Saker händer och jag är maktlös. Det är som dom där mardrömmarna när man är försenad, och man skyndar och skyndar men ju mer man skyndar ju långsammare går det. Det slutar med att allt går i ultra-rapid.

Mitt i en gata står jag. I en stor stad. Folkmassan irrar omkring mig. Bilar. De rör sig så snabbt att de hamnar utom fokus när du fotograferar mig. Jag är det enda som blir skarpt. Människorna och bilarna blir korta svarta och vita streck diagonalt över bilden.

Stressad men ändå lugn. Likgiltig. Låt det hända.

Det är så mycket av mig som inte finns kvar, som flydde, löstes upp, byttes ut, eller dog. Det är så mycket som är tomt i mig, som behöver fyllas, det är så mycket som är fyllt men jag vet inte med vad. Det är inte monster, det är inte räkor, inte igelkottar och inte päls.

Fyll mig med nåt som är på riktigt. Sjung.