Ella

Häggen är så förvirrelig i lukten, lite som förut och lite alldeles nyss

Det är tusen sparvar hos mig nu.

Jag vill vara lagom.

Nej, jag vet inte.

För en timme sen visste jag vad jag skulle säga, men du sjöng orden ur mig.
Det var nåt om en stickad tröja.

Om jag bara kunde sätta känslan i dig.
Det svindlar.

Man måste hålla hårt i böcklingen!
Jag var beredd att tappa allt och då höll det, och fan vad det gav tillbaka
Fan vad jag fegar mycket.

(Plats för censurerade känslor)

Nu vet jag vart jag vill, vart jag vill, jag vill.
Jag borde våga och jag borde fixa. Kom igen nu va.

Snälla. Don't let med down this time.

All längtan liksom spränger inuti och jag vet inte vad man tar sig till
I know now, i know now, i know now! Vill jag sjunga trestämmigt och mena det

Halvdunkel klär mig men ibland står man där med te i handen och lite för mycket lampor
Jag sjunger ut det men jag vet inte om du hör
Och jag vet inte hur man gör

Längtanen. Vad gör du med mig?
Jag har ett par blommiga dukar och massor av ull, jag filtar små uvar och det får vara så tills längtan söndrar för mycket

I've come a long way to just fold back into line.

Energin slukas ur ingenting alls
Jag vaknar, totalt urvriden snedvriden bortvriden
Och det är så jävla kallt om fingrarna fast jag har långkalsonger och två täcken och kjaerlighedströjan

Bitter och sentimental, skitkreativ och fångad och fån-glad och gråtfärdig
Nu domnar mina händer av all motvind och köld



Nu domnar mina händer.

PLEASE. Don't let me down this time.

Ibland undrar jag på riktigt om det är riktigt vettigt att ena stunden känna sig som den ruttnaste vissenräkan, och sedan lyssna tre sekunder på en ärlig röst och känna sig helt oövervinnerlig. Å andra sidan är det väl precis vad som räddar.

Åh vissenräkor, vad jag är vissen när jag sprutar kiss i ögonen på dig. Det kommer liksom av sig självt när jag räkar runt i tajts och kräkig klänning, det är inte alls min avsikt. Du får kissa tillbaka när du vill.

Och berget av allt börjar tillslut verka överkomligt, men det är svårt svårt svårt. Det är enkelt men jag har så många tummar i min ringmuskel som jag inte riktigt får ut. Jag vet liksom inte hur man gör när man sover men jag gillar att koka knäck eller att äta lite för mycket skabbmat, och skratta med pommesfrites på hakan.

Åh vissenräkan och oövervinnerligheten byts av sådär var femte minut, och det är ju bra, och jobbigt, och bra!
Jag tror att det är bra.

Jag är oövervinnerlig. Och vissenräka. Man kanske kan gräva ner lite gröt och ta ut kisset ur dina ögon, och kanske lyssna lite mer på Eric Clapton när jag vissnar.

Om du bara kunde se dig ur mig

Äpplespännet och äppelburkarna och hallontéet



Röster är allt jag vill ha och jag får
Det känns närmare än innan och jag undrar hur mycket det kan kännas samtidigt egentligen
Allt på en gång, kan det kännas. Allt på en gång och sen tar det slut, efter en rejäl genomsköljning på fyra timmar.
Du frågar och jag vill vill vill svara men det kommer inte ut något när det bara kommer och kommer och kommer
Men i kökssoffan kan man tända gaslampan och titta på samma snö och samma träd och böcklingen böcklingen böcklingen vet svaren på allt
Jag ska bli en böckling, en böckling, en böckling
Idag var jag en böckling, och fyra till
Vi delar på böcklingen, jag skvalar, och jag tänker att du förstår när det kommer. Imorgon sover vi, och äter lite böckling.

Du känns som en böckling i strålkastaren, i kökssoffan.
Jag kan ringa och säga hej, lyssna på ett skratt och släppa ut mig, på röstaxlar

Det finns inget grått. Här är det kattsvart eller snösliskigt, här är det kattsvart. Även om fingrarna frillar och tonen gled för högt så finns den lilla lilla rökta fisken där som jag inte kan tänka mig hur det är att vara utan. Mellanmjölk, mamma, vad är det egentligen? Vad vore jag med mellanmjölk?

När allt sköljer och frillar och det faktiskt gör ont på riktigt känns det fina i böcklingen bättre än någonsin
En tröst känns fröjdefullare än fröjdens tempel självt

Nej, alldeles för många känslor samtidigt kan jag inte bestämma över.
Det skakar alldeles frilligt mycket, det gör ont, vemodets ko sköljer igenom mig och böcklingar och böcklingar och böcklingar


Jeff Böckling är på riktigt allt jag vill ha. I dig och i mig och jag hittar honom ibland, i tangenter och röster och vatten.
Utan mellanmjölk. Utan tid och utan morgnar, i ett fall från hög höjd.
Det är värt kattsvartet.

Det får inte plats så mycket i min kropp samtidigt. Det spyr ut sig eller skapar ett mentalt illamående. Om jag kunde skulle jag väldigt gärna förklara, du frågar så jag tänker att du vill ha svar. Men jag förstår ingenting och det svallar så otroligt men jag tappar allt på slutet. Jag tappar allt precis innan det gäller, och så gömmer vi oss i varandra.

Morgondagen bryr sig inte om stenras eller sömnbrist. "Skärp dig", säger morgondagen, och jag kan inte sprida mitt bajs i vuxna människors öron. Jag har alldeles för korta ben och svaga armar, man når liksom inte upp.

/

Exponera, diarré-a, manifestera, radera
NU VET JAG för miljoner öron
Sen skakar det och då finns ingenstans förutom du och röster som reser sig
När vi snurrar igen längtar jag, när jag skakar svirvlar fingrar dansar
Jag minns inte hur man är ärlig med sånthär

Ett fotografi håller i femton minuter, en sång i kanske 340, 460
Det tar lång tid att bygga upp och det rasar det tappar nu rasar det

Upp över igenom och NER


=
Landa mig.

Jag behöver nya ord och nya pärlor. Jag måste spy ut mig själv för att vakna imorgon.

Om jag åtminstone kunde få gråta i en kattmage, är det för mycket begärt?

Om jag får krama dig så har jag gjort vad jag kan.
En katt kan inte ge dig mer än att vara tacksam att du är
Är du det enda som får mig att gå upp på morgonen?
Jag är skör som morgonsol i april
Är du det enda som får mig att gå upp på morgonen?

Varför gråter man?
Varför önskar jag att jag var en äventyrsgrabb eller en stråke,
en mjuk vad som bullar ut när man lägger den på bordet
en evig yllekram.

Jag skulle precis säga "Allt i drömmen känns verkligare än dethär"
Men du. Det är ju du som är verklighetet. Du är verklighetet i drömmen och Aldrig förr har det känts såhär, sa jag för tusende gången. Du känns verkligare än något annat. Du känns verkligare än
något
annat

Utan dig. Finns inte.
Kometen kommer eller Calling You, en klar stämma i nattsvirvlet
En kopp te eller en bild på en lufsig uggleboll

Man kan glömma alla orden, man kan glömma framtiden eller räkorna.
Jag glömmer ofta hur det kändes förra veckan eller imorgon
Man kan gömma svirvel eller pälsen och hur många nycklar man vill
Vi kan förlora händer och kinder i snön och sånadär blöta saker

Det är en känslosak, Misan, och det kan inte förklaras!

Är du det enda som får mig att gå upp på morgonen?

Är du det enda?
Du är evig och vi ska inte dö. Vi ska inte dö. Vi ska inte dö.
Om jag kan krama dig har jag gjort vad jag kan.





Det är allt jag vet. Det handlar om dig.

Åh det skakar

Och för första gången är nästan allt omöjligt
Ingenstans

Inte ens
________________________

Jag kan inte stanna här.