Vet att du är alltid du

image73
Det är otroligt pretentiöst. Men det gör mig lugn.

Jag håller mitt huvud högt
Längtan är mitt svärd
Jag söker mig en väg i en förlorad värld

Tiden är ingenting
Hud och jord är ett
Allting är en väv, om du förstår mig rätt


Jag tror att det är "efteråt" nu.
The reasons have all gone away, but the feeling never did. Som att det löst sig men allt jag hade innan är försvunnet.
Jag avskyr, men samtidigt är jag bäst i världen. Som jag alltid varit.
Ändå klarar jag det inte.

Men jag vilar när jag sjunger. Jag sjunger:

Svävar som en falk i en befriad vind

Papa Loko - Rara Papiyon

image72
Jag håller mitt huvud högt
Längtan är mitt svärd


(Plats för dans till trumma och högljudd stämsång på kreol)

Hulda Olsson

72274-71


Om jag blundar och tänker på 02.38 kommer höjdskräck och viktlöshet
Min hjärna säger att jag måste välja, men det är verkligen inte möjligt just nu
Svallet är därför TOTALT, när jag visste att jag trodde att jag visste så visste jag inte längre
Det väger tusen kilo, mest i vaderna, man får liksom sendrag
Och jamen jamen jamen jag byter ju så hur ska jag kunna veta när det fastnat?
Jaha jaha jaha jamen

Jag väntar så får vi se. Det är spännande!

Att försmäkta

image70

Sov mig.
Snälla.

... så vi kan gå hem inatt och känna att vi vill leva här imorgon

image75

Du har kommit till en insikt som du inte
delar med dig av hänsyn till min klena
tro. Och förresten så är natten slut och
lusten likaså, vad sjutton ska vi med
din klokhet då?
Livet är en infektion och kärlek en
kalkon, men du är rätt okej för att va
männska. Nä, det finns inga vinnande knep
för att komma över bron, ingen teknik
kan vinna över känslan

En torsdagnatt i Falkenberg är ingenting som finns här.
Jag vill vara med dig och jag vill vara med mig
Då finns såndär riktig leva-här-imorgon-mage,
lite mer på riktigt, och lite mer ärligt
och jag tror att det är det som är allt.
Allt.

Vi kan ligga på kullen i hagen och titta på stjärnor, och vänta på att tjurarna äter oss, och allt känns nära i hela kroppen.
Och jag tycker om dig, och mig. Där.

Så vad gör jag här? Det känns bortkommet och korkat.
Jag längtar efter flax i håret, sjunga med bilstereon jättestarkt för det hörs ändå inte så bra, och äta kakor och stanna och köpa plasthalsband.
Och man kan ha ett litet hem, med en liten balkong och en virkad köksduk. En soffa som luktar illa och alldeles för få bestick så man måste diska hela tiden. Himlagott.

Men det är så långt kvar, så långt. Kvar. Jag gillar att spara på saker, men snälla, jag vill verkligen inte vara här längre. Jag är färdig. Här.

Men sådär så vi kan gå hem inatt och känna att vi vill leva här imorgon.

Maybe there'll be an open door

image74

En dröm och önskningar den 3 augusti någon gång mellan 12.15 och 15.15.

Ibland önskar jag att du kunde läsa min dagbok, den söndersuddade med Elvis på, så att du kunde se att jag inte är så korkad som jag verkar.
Ibland undrar jag vad i helvete jag pratar om.

Jag drömde om tangenter som var röda och gröna och händerna kunde fanimej inte spela Arabesque nr. 1 fast jag egentligen kan det untantill. En långhårig konsertpianist lyssnade. Jag ville spela för honom. Mycket tangenter.
Tandläkaren var där också, han var ondare än vanligt. Han var steril och kall, påminde mig om djävulen och klättrade utifrån byggnaden på en stege in i en sal, som likande det klassrum där vi skrev nationella provet i Matte A. Där fanns läkarsprit och vita bänkar, väldigt många gummisnoddar och hela min klass. Vi hade fest. Med tandläkaren. Vi klättrade mycket på stegar.

Konsertpianisten och flygeln kom tillbaka, vi satt i en stor sal, det var lummigt och grönt utanför och det var ett svart marmorgolv som var alldeles blankt och glatt och lugnt att gå på. Jag gick över det.
Och hela drömmen var liksom luddig och tyst, fluffig, förutom flygeln. Den var klar.

Ett sjukhus, med en stor sal, musik, fest, och tandläkare. Jag förstår inte.




Jag önskar verkligen att jag kunde läsa min dagbok för dig. Den första biten, om att våga och om dig.

... just to see if there is something we believe

72274-73

du är mäktig. 17år och mäktig. sluta underskatta dig själv.

Det känns tusen annorlunda nuförtiden. Nuförtiden känner jag mig lite på besök, lite för stor, lite för mycket.
Lite som att jag inte riktigt hänger med. Men det är inte obehagligt som förut, det är snarare bara väldigt väldigt... svullet. Runda fötter. Titta inte.

I'll set the rain, to be cold and hard
I'll set the sun, to be bright and sharp
To wake you up from your hollow dream
And shake your bed with a thunderstrike from my hand

Jag är helt rädd för det mesta, och längtar till en avlägsen plats där ingen känner mig, förutom möjligtvis några katter och lite glada magar. En topp av toppar, med svans och styltor. Det är allt jag begär.
Nej.
Det jag är mest rädd för är ju mäktigheten, men hur berättar man om mäktighetsrädslor? Jag har aldrig hört talas någon som varit i närheten av att förstå, och när jag har försökt förklara får jag skrynkliga ansikten och humningar till svar. Jag kanske inte behöver berätta, förklara, men det är svårt att förstå när man inte ens kan visa. Och samtidigt längtar jag ju ofantligt mycket, efter, ja, mäktighet.
Och mäktigt är det ju.
Nej.

Tills imorgon har jag vänt på allt fjorton gånger, och kommer fram till samma sak:

Slide.

Oh, admiration in falling asleep

image71

Så mycket tid gick åt till att bara vänta ut
Låta dagen svrivla bort och sedan försjunka i sorger och pest

Släpp!

Du landade mig på en kattmage.
Pälset under armarna är mjukast, och där kan man ligga och titta på Karl Marx på väggen och tänka att man orkar. Och håller man en katt i handen kan vi sova varandra utan tid och utan väntan.
Längtanet är färdigt, enormet är där.

Enormet som palatset med stora gröna skynken som hänger från taket. Sedan faller de till marken.
Lagom med overklighet och allt som inte svirvel och väntan är. Allt som solljus och katt är.

Det landar här. Där. Hos.
Inte på ett sätt som redan känts,
utan på ett mer
solljus sätt

Everythings not lost

image70

Längtanet är lite enormt, och mest i allt
I mjuk, i alla orden
I kötteslamset på väggen

Och när röster blandas i oändligt svirvel
som tar slut
på ett filtigt sätt.
Med en fransk filt blir jag som en bajsmagnet. Det flaxar ifrån mig.
Flax flax flax.
Flaxeflaxeli.

Mieux

image69
Mieux
Johan Jergner-Ekerviks bild.

/

Jag sväller
Och smäller
Blod frustar på nya sätt
Det kan vara katt

Katt?
Feberkatt.

Allt börjar om här.

Don't listen to the scratch

Gravisque

Sitter jag på kullen och ser ut över igenom, sjunger en kattmelodi och lyssnar efter dig
Ligger jag stilla stilla, väntar ut
Cyklar jag nerför i-mittelen, glömmer jag att vissla
Ljuger önskningarna om hundra

/

Landa mig

Det enda som finns är så långt
så kvavt
det luktar inte ens längre
Hur luktade land?
Hand.

Det äter och pressar och avskyr. Det älskar och längtar och hetsar.

/

Sov mig

Det finns inget.
Landa mig.

Fre O

72274-68

Oh brother
Fre O

Dinou.

Lux Aurumque

En kattmelodi!
Där är den!

Sekunderna spindlar och svirvel spelar ingen roll
och speglar speglar speglar
speglar

Stanna nu.
Lux Aurumque.
Stanna.

Sekund.
Bas.
Sekund.

NEJ

En sexa med burspråk

Det var hundra sedan. Men det känns igen. Och du behöver inte förstå.

Lately I've been staring in the mirror, very slowly picking me apart...

En dvärgsilkesapas lilla ansikte helar sorgsna magklumpar. Åtminstone för stunden. Javisst, apor apor apor och möjligtvis en glass och en randig byxa, det är vad som behövs. Inga fjärilar var där heller. Tack för det, televerket. Fjärilar hade helt klart givit mig kalla kårar. Kårar. Märkligt ord.

När man tillbringar såhär mycket tid med att umgås med sig själv tröttnar man.
Tittar i spegeln. Tittar och tittar. Är det där jag? Spelar in mig på band. Spelar spelar spelar. Är det där jag? Filmar mig själv. Filmar när jag går, står, spelar, pratar, skrattar. Är det där jag?

Är det där jag?

Är det där?

I spegeln ser jag någon annan. På bandet hör jag någon annan. På filmen ser jag någon annan.
Det där är inte jag som skrattar. Jag ser inte ut sådär när jag skrattar. Jag säger inte sådana saker. Jag går inte sådär.
Är det där jag?

Vem liknar jag?
- Inte mig
Vad har du för bild av mig?
- En bild av någon annan


Du känner också såhär, eller hur?
Det kommer inte alltid vara såhär, eller hur?
Jag är bara en vilsen tonåring, eller hur?

////

En sexa med burspråk, svirvel svirvel svirvel
Hur kan svirvel vara?

Hej, jag kan bara andas.

Tycker du att allt går fort?
a) Ja
b) Nej

The white horses flow

jaaa

Känsla
Krypa
Stirra

Vad har hänt, när det enda som känns på riktigt är det jag avskyr mest av allt?

Don't confront me with my failures, I have not forgotten them

72274-64

Röster, kriminalitet, svirvel och salt.
Mjaäej.

Well, I'ts just that I've been losing, for so long

image63

December
Juni
November
Augusti
Februari

Jag minns det finaste leendet
"Jag är nog färdig med att vara ledsen nu"
Glöm det.
"Jag behöver bara en avfart, vadsomhelst, kom igen!"
Glömde det.

Jeff Buckleys gitarr förstår precis. Och Jackson Browne.
Ja.
Och jag saknar, det är det jag gjort hela tiden.
Saknar och sörjer och längtar och avskyr.
Härliga grejer.
Inget smakar, inget vill.
Och så börjar det bajsa riktigt ordentligt. Löst och hårt och mjukt om vartannat. Mest löst. I mitt ansikte. Vidöppet. Härliga grejer.
Och april är december gånger tusen.
Härligt.

En kattmelodi
ett pingel
en fågelknirkla
sängen, filten
hand
axel
hand


"Skärp dig."

Golden rod, and the 4H stone, the things i brought you when I found out you had cancer of the cock

image59

Jag har slut på ord just nu, men om jag kunde blogga kassettbanden från 2006 skulle du förstå.

Alla är med!

image58

Tryin' to find me something, but I wasn't sure just what

image57

Dendär avfarten kunde jag ju glömma.

Funny how they say that some things never change.

Eller var själva glömskan avfarten?

Tidigare inlägg Nyare inlägg