And when it's all gone, I'll carry you home

72274-86
Ibland undrar jag på riktigt om det är riktigt vettigt att ena stunden känna sig som den ruttnaste vissenräkan, och sedan lyssna tre sekunder på en ärlig röst och känna sig helt oövervinnerlig. Å andra sidan är det väl precis vad som räddar.

Åh vissenräkor, vad jag är vissen när jag sprutar kiss i ögonen på dig. Det kommer liksom av sig självt när jag räkar runt i tajts och kräkig klänning, det är inte alls min avsikt. Du får kissa tillbaka när du vill.

Och berget av allt börjar tillslut verka överkomligt, men det är svårt svårt svårt. Det är enkelt men jag har så många tummar i min ringmuskel som jag inte riktigt får ut. Jag vet liksom inte hur man gör när man sover men jag gillar att koka knäck eller att äta lite för mycket skabbmat, och skratta med pommesfrites på hakan.

Åh vissenräkan och oövervinnerligheten byts av sådär var femte minut, och det är ju bra, och jobbigt, och bra!
Jag tror att det är bra.

Jag är oövervinnerlig. Och vissenräka. Man kanske kan gräva ner lite gröt och ta ut kisset ur dina ögon, och kanske lyssna lite mer på Eric Clapton när jag vissnar.

Kommentarer
Postat av: A

du skriver verkligen fint.

2007-12-13 @ 17:51:28

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback