Ella

Ledsna människor ger mig klumpar i magen. Svarta lurivga klumpar som är snälla egentligen för dom är ju där för att dom vill hjälpa till, men dom är onda på så vis att man får en liksom vemodig känsla i magen, fast bara den ledsna sidan av vemodet.
När man har samlat på en lurvig känsla för länge, spricker lurvet och blir till ett stort monster som hoppar upp och river en på insidan av pannan. Det gör så ont att man börjar gråta. Man kanske inte känner smärtan, men man känner gråten, ja, gråten känns. Människor som drabbats av gråt ger mig som sagt ledsna klumpar i magen. Dom är ungefär likadana som de lurviga känslorna som den ledsna människan samlat på, men inte lika arga. Dom fungerar som tyckasyndomklumpar, och dom är svåra att få bort. Åtminstone mina klumpar. Mina klumpar ligger där och är lurivga, mjuka och trassliga, man vill klappa dom men det går inte för då fastnar man i allt lurv. Det enda sättet att råda bot på lurvet är att säga snälla saker till den som först kände de onda lurviga känslorna. Det är svårt. Jag har inte känt tillräckligt många lurviga känslor för att kunna hjälpa till. Det blir bara att jag sitter och tittar på. Lite skamsen sådär.
Jag vill trösta dig, knytt, men jag är inte så duktig på att vara tröstare. Men fight the lurvboll, ge aldrig upp, don't let the lurvboll dra ner dig till botten av allt, det är inte rättvist.

Och nej, det är inte tänkt att du ska kunna följa min tankegång. Inte ens knyttet ska förstå. Tror du att du förstår förstår du antagligen fel. Jag ville mest skriva bort min boll.